Det är pappan det är synd om

Det pratas för mycket om den blivande mamman under graviditeten. Okey det är bara en som är gravid men man är fortfarande två som väntar barn. Man glömmer lätt bort pappan i sammanhanget. Jag läste i en bok för blivande föräldrar att pappan oftast i sammanhanget gestalts som en lustig figur. Jag tycker beskrivningen var träffande. Det vore intressant att ta del av någon forskning som berör det blivande faderskapet.

Jag har listat några väntabarnsymptom för blivande pappor:
1. Få dåligt samvete för att man tar ett par bärs. Mest korrekt vore ju att sympatisera med den blivande modern.
2. En osynlig graviditet, resultatet blir avsaknad av förståelse från omgivningen. Man märker ju själv inte av graviditeten rent fysiskt. Kanske sympativäxer magen men som tur är inte i samma omfattning som mammans.
3. Minskad mängd uppmärksamhet! Alla frågar den blivande modern hur det går men frågorna hur det känns för pappan är få.

Jag vill inte underskatta bördan som mamman får utstå men vi ska inte heller glömma att det är pappan det är synd om.