Välkommen till världen Ville!

Den 3 september kl. 01:55 föddes vår son Ville!
Vikt: 3320 gram
Längd: 51 cm
Namn: Ville Anders Manfred Wiese
Tilltalsnamn: Ville

Hanna bjuder på en resumé av förlossningen:
Förlossningen blev inte som vi hade tänkt oss. Värkarna började fyra på morgonen natten till onsdagen den andra september. När klockan blivit åtta på kvällen kontaktade vi Akademiska för andra gången. Vi kom överens med dem om att åka in för att hämta smärtstillande, så att jag skulle få möjlighet att sova.

Men väl på sjukhuset ville de inte skicka hem oss, då de upptäckte att barnets hjärtljud gick ner för varje värk. Så Olle fick åka hem och hämta vår packade väska. Därefter fortsatte vi värkarbetet tillsammans, med hjälp av lustgas. Under varenda värk tänkte jag att ”nu orkar jag inte med en enda värk till!”. Smärtan var obeskrivlig. Hjärtljuden fortsatte dock att gå ner under värkarna. Därför fick jag värkhämmande dropp, så att pojkens hjärta skulle få tid att återhämta sig. När värkarna kom tillbaka beslutade barnmorskan att ge mig epiduralbedövning. Kanske skulle pojkens hjärta inte påverkas lika mycket om jag spände mig mindre under varje värk. Klockan var då efter ett på natten, torsdagen den tredje september. När bedövningen börjat verka kapades topparna på värkarna, och jag fick möjlighet till en stunds andrum.

Sedan gick allting väldigt fort. Barnets hjärtljud, som mellan värkarna låg på kanske 150 slag i minuten, sjönk ner till 40, för att därefter bara försvinna helt och hållet! Detta inträffade då jag inte ens hade någon värk, och förlossningsläkaren som då kommit in konstaterade att han måste ut ur magen illa kvickt. Allt gick som sagt väldigt fort, och ingen hann förklara särskilt mycket. Någon tryckte på en knapp, jag kördes iväg med en syrgasmask att andas i. Jag minns att jag skrek och grät och var livrädd för att vårt barn skulle dö. Plötsligt var vi i en operationssal och minst ett tiotal personer ryckte och slet i mig, stack in droppnålar och slangar och hällde i mig något att dricka, varpå jag raskt sövdes med narkos. På grund av det sistnämnda fick Olle inte vara i samma rum under operationen, som var ett urakut kejsarsnitt (kallades tidigare katastrofsnitt!). Jag hade bara hört talas om planerade och akuta kejsarsnitt innan, men vid akut fara för mammans eller barnets liv är det urakut kejsarsnitt som gäller. Det innebär att barnet måste vara ute ur magen inom tio minuter, och mamman sövs alltid för att det hela ska gå så fort som möjligt.

Allt var som i en dimma då jag vaknade och återigen stod människor lutade över mig. Någon sade att vi fått en son, och att han var alldeles frisk. Själv såg jag dubbelt och allt jag såg var pojkens näsa, som då såg helt enorm ut. Olle tog jag för att vara en läkare eftersom han var iförd operationskläder. Därefter kördes jag iväg igen till en uppvakningsavdelning, vilket kändes fruktansvärt. Jag ville vara med Olle och vår nyfödde son! Vid femtiden på morgonen fick jag träffa dem, jag kördes upp till BB-avdelningen, och där låg de båda två och väntade på mig. Olle hade Ville på magen som en liten apa. De var så fantastiskt fina!

Förlossningen blev som sagt inte riktigt som vi tänkt oss. Jag var så ledsen för att jag missade Villes födelseögonblick och första timmar i livet. Och både jag och Olle kände oss sorgsna för att vi inte fick dela de första timmarna tillsammans. Men lyckan över att Ville kom ut med livet i behåll, och dessutom var alldeles frisk, den var förstås oändligt mycket större!